Göteborgsposten – 15 juni 1863, sida 6

kaptenen blidkad. Han skakade bort de veka händer som fattade honom. — Madam Stone, för undan er dotter och låt mig uppgöra räkningen med spionen, Män kunna ej likt pojkar bindas kring fingret af en onyttig skrikande flicka. Du har gjort att jag kommit af mig i räkningen flicka, men jag vill gissa mig fram. Tolf! Men knappt hade han höjt sitt vapen förrän mrs Stone steg fram och djerf åter slog ned det. — Jag har bråkat min hjerna, yttrade den karlavulna qvinnan med att taga reda på hvem karlen är; och om han är den jag tänker skall han icke dö. Bry er icke om att rynka pannan så fult mot mig, kapten; Bessy Stone är ej den qvinna som blir rädd för mörka blickar. Var icke ni, Jeremiah Flint, en tid tjensteman i Boston Argus Lifoch Eldförsäkringssällskap. — Jo det var jag, svarade generalen. — Naturligtvis, grinade tysken illvilligt. — Vi skola bevisa det, återtog mrs Stone, Det är längesedan, men kan ni erinra er att ni en gång besökte en by nära Lexington, för att taga i betraktande en lada och ett farmhus, som brunnit ned och hvilket sällskapet misstänkte skett genom mordbrand, hvarföre det icke ville utbetala policen.