Göteborgsposten – 15 juni 1863, sida 5

ganska naturligt sätt förklarar, hvad vi likväl alla dagar se, nemligen att egaren till en dålig egendom, eller ett ställe bel igot i Norrland, ganska väl kan bostå i täflan med den som eger en god jord, eller en egendom bolägen i Skåne oller Östergötland. De missgynnande omständigheterna vare sig i anseende till hårdare klimat, sämre jordmån, oförmånlig belägenhet, bristande kommunikationsanstalter. högre beskattning o. 8. v. — verka visserligen på egendomens behållna afkastning och sålunda på dess värde; men just derigenom blir jemnvigten återställd. Hade den värde resorvanten velat visa alt, till följd af åberopade förhållanden, jorden i allmänhet här i landet icke kan täfla i värde med jorden på vissa andra ställen, så hade han otvitvelaktigt halt rätt; men då han påstår, att vi fördenskull icke kunna täfla i sråga om jordprodukternas pris, så har han lika obestridligen orätt. Ty sedan egendomens värde en gång blifvit riktigt regleradt, med afseende på alla förhandenvarande förhållanden, är det ingalunda svårare att slå sig ut med en svagare egendom för godt pris, än med en bättre som blifvit högt betald, eller med en egendom i Sverige, än med en egendom i hngland eller Frankrike. Men, mina herrar! vi äro nu inne på sjelfva hjertat utaf ämnet. Döljom icke för oss att det är på egendomsvärdet som man söker inverka. Man vill att produkternas pris skall, om möjligt, så uppdrifvas, att behållningen at egendomarne, och således ock deras värde uppgår till något visst belopp, t. ex. det som man sjelf under någon mindre lycklig beräkning, eller i sin spekulationsisver betalat. Och för att uppnå denna afkastning, vill man att konsumenterna skola betala öfverpris. Detta är hufvudpunkten af frågan, och det är i denna hutvudpunkt jag så bestämdt skiljer mig från mina motståndare. Jag vill icke, att den ena samhållsklassen — lika litet här som i andra fall — skall beskatta den andra, och Jag tror all egendomarnes afkastning och kapitalvärden böra öfverlemnas att bestämma sig sjelf enligt de naturliga priserna — ej efter konstlade. Jag har väl hört den invänningen göras, att produktionskostnaderna redan skulle uppgå till varans hela värde, och att produktionen således lemnar ingen behållning; men detta vederlägger sig sjelf, helt enkelt derigenom, att i sådant tall äfven egendomen skulle hafva intet värde — ett påstående som väl icke lärer bestå prolvet. Men jag frågar dessutom: hvarföre söker man nu så itrigt att stegra dessa priser? och med hvad skäl påstår man att produktionen icke kan bestå utan skydd? IIafva då priserna minskats, eller har produktionen altagit? Erfarenheten besvarar dessa frågor bestämdt nekande. Priserna på jordbrukets alster äro i allmänhet icke lägre än de förr varit, utan tvärtom, de äro högre. Och alla officiela uppgifter, liksom all enskild kännedom om törhållandet, bevittna att produktionen är i ständigt stigande. Huru kan föröfrigt det påståendet försvaras, att vi här hemma på vår egen marknad icke skulle kunna uthärda täflan, då, såsom en annan talare redan anmärkt, man har det slående faktum för ögonen, att vi under en följd af år, i stor skala, med framgång kunnat uppträda bland spanmålsproducenterna på den utländska marknaden. Hvad jag nu haft äran yttra ang spanmål gäller till största delen ifven i fråga DD om ladngårdsprodukter. Det är visserlig — 2 . 2 11 1