— H —— QW— —.rä— lysa, att under den omförmälda tidsperioden, 1852-—-1861, har af omalen råg införseln utgjort i rundt tal 8,666,000 kubiktot, men utförseln åter 12,363,000 kub. -fot, hvadan således exporten öfverskjutit impesta med 3,697,000 kub.-fot. Deremot har under samma tid al malen råg, eller såsom mjöl inkommit 1, 828, 000 contner mera än som blifvit utfördt. Om detta belopp mjöl reduceras till säd, enligt den grund att 1 centner mjöl motsvarar 2, kub.fot säd (eller 12 1 lisp. pr tunna), så uppkommer ett qvantum af 1,570,000 kub. sot, hvilket, jomsördt med dec förut uppgifna ölverskottet på omalen säd, lemnar det slutresultat, i alseende på denna spanmålssort, att importen under dessa 10 år visserligen något öfverskjutit exporten, men endast med 873,000 kubikfot eller det relativt obetydliga beloppet af omkring 13,800 tunnor om året i stället sör de fruktansvärda siflror, som reservanten genom en völberäknad uppställning kunnat anföra. Men jag ber nu äfven att såsom motstycke till den dystra skildringen angående rågen få omnämna huru det förhåller sig med alla de öfriga sädesslagen. Om man då, på samma sätt som nu skett med artikeln råg, efter reduktion af malen spanmål till omalen, jemför de qvantiteter, som blifvit inoch utförda, så blir slutresultatet, att under de sista 10 åren den öfverskjutande exporten utgjort: af Hvete 2,193,000 k.fot, . Korn och Malt -11,631,000 Trindsäd m. m. 520,000 . IIafre 11,755,000 hvilket således, sedan underbalansen på råg blifvit asdragen, visar ett totalöfverskott i erport af tillsammans 35,226,000 kubikfot spanmål, eller nära en million tunnor om året. Att under sådana omständigheter framställa vårt Jordbruk såsom svagt och tynande kan jag för min del icke finna befogadt, utan tror jag tvärtom, att utskottat haft fullkomlig rätt, då detsamma i likhet med föregående riksdagars bevillningsutskott åberopat jordbrukets förkofran såsom skäl för bibehållande af tullfrihet för dess produkter. Men sedan den värde reservanten sålunda på ett, såsom mig synes, alldeles oriktigt sätt framställt sjelfva tillståndet af vårt jordbruk, har han äfven tillhandagått med en förklaring deraf, hvilken förekommit honom ganska enkel. Ilan säger nemligen pag. 77): Vi hafva, det är sannt, då man undantager sydligaste delen af landet, vidsträckta tilltällen för upprodling; men vi hafva en fiende som heter klimatet, hvars inflytande gör oss i afseende a kostnaderna för frambringande at ädlare sädesslag samt ladugårdsprodukter underlägsno vära grannar i sydligare länder. Alltså! enligt hr Akermans tanka, klimatet är vår fieude; omständigheterna äro så ogynnsamma, att vi derföre måste skydda oss för utländsk medtäflan! xntagom nu för ett ögonblick att dessa omständigheter verkligen äro så svåra som reservanten förmenar. Om så vore; om naturförhållandena nästan helt och hållet förhindrade, eller blott med största svårighet madgsåfre oss att producera säd; om Vi ät. ex. hade Islands natur: vore detta ett skäl att förhindra eller att fördyra tillförseln af säd från annat håll? — Men, mina herrar! det är icke så. De fakta jag nyss haft äran anlöra bevisa motsatsen. Och dessutom förhindrar icke ett hårdare klimat, samt några vissa, mindre gynsamma omständigheter, (mot hvilka dock slora andra, som äro gynnande. kunna uppyställas möjligheten för oss att täfla, d. v. s. att äfven här jordbruket kan med fördel drifvas. Orsaken till detta, vid första påsendet oväntade förhållande, är precist densamma, som på ett