Göteborgsposten – 12 juni 1863, sida 1

Generalen gäspade och sjönk tillbaka bland gräset och buskarne, och det drojde icke länge innan hans tunga andedrägt tillkännagaf att han åter var djupt inslumrad. Jag var långt ifrån öfvertygad, men jag visste ej hvad jag skulle tänka. Jag visste att inbillningen ofta spelar oss besynnerliga streck. Dessutom var det möjligt att en häst hade gnäggat på fastlandet, antingen på högra eller venstra stranden och att mitt öra, måhända ovanligt känsligt efter nattens öfverretning, hade uppfattat och öfverdrifvit det aflägsna ljudet. Jag begrundade ännu en stund denna fråga, men jag var trött, och småningom blefvo mina ögon tunga: jag sjönk in en djup slummer. Så djup var den dock ej att icke mina drömmar voro oroliga och vexlande, likt figurerna 1 ett kaleidoskop. En dröm var i synnermycket tydlig. Jag har nu förgätit den, men jag minnes att ett samtal emellan idsela personer tilldrog sig min fullaste uppmärksamhet och att detta samtal gradvis blef allt mera tydligt och hörbart. — Jag bryr mig alldeles ej om huru elden har underhällits. Lägg blott på ett par trän till, och jag skall blåsa upp. Straxt derefter hörde jag det bekanta ljudet — bekant åtminstone för den som nyligen kommit från en resa i prairierna — af att någon blåste upp glöderna i eldstaden till låga,