Göteborgsposten – 12 juni 1863, sida 1

då de blifvit öfverrraskade af natten på den strida och farliga floden. Jag var nära att gå fram till dem, då en gäll gnäggning, denna gång helt visst af en häst, och det en som ej var läng: borta, lika gällt besvarades af en annan häst. — Fördöme de djuren! Kläm dem i näsborrarne, edra åsnor! eller ock blir ön undersökt, ifall en ångbåt passerar förbi, yttrade en djup stolt röst ur hyddan och en man, som jag förut ej märkt, sprang upp ur en sittande ställning samt gick tvärs öfver den upplysta delen af hyddan. Jag gned mig i ögonen och reste mig försigtigt på armbågen. Den som sist talat var af en gigantisk växt med en skog af sträft svart hår fallande ned på hans röda skjortkrage; hans ansigte var dystert och frånstötande, likt en röfvaresoldat på en flamandsk tafla; han bar skrytsamt en pistol och en bowieknif i det svarta skinnbältet kring lifvet. — Riktigt kapten! det var detder ilskna djuret Jan Hudsons hingst som förde oväsen, svarade en man utifrån, och straxt derefter inträdde åtskilliga karlar och två eller tre qvinnor i blockhuset. De flesta af de nykomne voro skurksgurer, med messingsbeslagna knifoch pistolshandtag utstiakande ur brösten på deras