Göteborgsposten – 12 juni 1863, sida 1

hvarpå följde det skarpa sprakandet af brinnande ved. — Hvar är Stones hustru? frågade någon annan med högljudd, skroflig röst. IIvart har den gamla käringen tagit vägen, det må jag just undra! Jag för min del är lika hungrig som en varg, och det finnes ej det ringaste att äta förrän hon fått steka köttet. Tio timmars arbete gör en menniska sugande, och vi måste bege oss härifrån innan dagen inbryter. Så småningom började den tanken vakna inom mig, att jag ej längre sof och att de ord jag hörde voro verkliga ord, talade af menniskor med kött och blod. Jag öppnade ögonen. Den större afdelningen af blockhuset var öfvergjutet af ett matt rödaktigt sken, hvilket klarnade upp till en ljusare glans, då veden, kastad i spiseln med slösande hand, fattades af lågorna. Omkring elden voro fem eller sex karlar grupperade, af hvilka de flesta buro röda slanellskjortor och grofva hemspunna benkläder af äkta mississippi-utseende. En hade dock på sig en smutsig svart drägt skuren på samma sätt som då brukades i städerna. Åtskilliga andra mörka gestalter skymtade fram för den öppna dörren, och förde, gående fram och tillbaka, en mängd påsar och tunnor in i hyddan, der de mottogos af tvenne personer. Jag förmodade att de voro båtfolk som förmodligen sökt en säker hamn,