Göteborgsposten – 11 juni 1863, sida 1

Vi stodo verkligen framför tröskeln till et rymligt och beqvämt blockhus, bakom kvilket v dunkelt skönjde konturerna af andra byggnader Den tunga dörren stod halföppen och gaf vik: för en tryckning af min hand. Vi iaträdde. De inre var naturligtvis alldeles mörkt; men ett svagt rödaktigt sken, som framträngde från några slocknande glöder i spiseln. bevisade att menniskovarelser få timmar förut varit der. Genera len visade dervid ingen ofverraskning. IIan anmärkte blott att en timmerslotte till New-Orleans, förmodligen hade stött på grund mot ön ocl önskade att folket hade stannat qvar så att de kunnat föra oss i land med sin slup. IIan lu tade sig ner, blåste upp det glödande kolet lade torra buskar och ved derofvanpå, och snart va hyddan upplyst af ett muntert sken. Den va stor och väl underhållen samt innehöll ett gam malt bord af obarkadt trä och åtskilliga sönder. brutna tunnor, hvilka förmodligen tjenat till sä ten. På väggarne voro hyllor uppspikade; mer de voro tomma; icke heller annorstädes syntes lifsmedel till: Men i en inre afskrankning a rummet lågo åtskilliga högar af trädgrenar och gräs — hviloplatser, som ej borde föraktas, då hufvudkuddar och madrasser ej kunde komma fråga. Jag tror väl knappt att Jercmiahs Flin någonsin hört talas om det franska ordspråke Qui dort dine, men hav ådagalade dock sin skarp