af nysikenhet med handen följa konturerna af en skalle. Min lampa var krossad i tusen stycken. Jag kan än i dag ej förklara huru det kom sig att mina följeslagare ej hörde ljudet deraf. Måhända rullade en vagn på gatan öfver hvalfvet då jag svimmade. Plötsligt föll min tanke på råttan. IIvad skulle jag göra om det afskyvärda djuret kom emot mig. Denna tanke framfödde den inbillningen, att det äckliga kräket verkligen fanns der. Jag slog instinktlikt ifrån mig med handen men skar mig dervid mot glaset af den krossade lampan. Jag band min näsduk, mina handskar och min halsduk omkring såret heldre än att min blod skulle falla till marken för att tjena som föda åt denna varelse, som bragt mig i en sådan belägenhet. Men jag kände att jag måste röra på mig, att jag måste söka befria mig sjelf medan hjelpen utifrån dröjde. Åt hvilket håll skulle jag vända mig? Jag kom ihåg att då jag inträdt i tvärgången hade jag tagit åt höger och att den stora dödskallen var på min venstra hand. För att således komma tillbaka samma väg jag kommit måste jag vända mig så att samma skalle komme på min högra hand, och då jag hunnit ut i den större gången, borde jag taga af åt höger.