spark — och må vi hoppas, att denna ej skall uteblifva för Bismarck och hans trosförvandter. Art. 27 i Preussens grundlag säger: IIvarje preussare har rättighet, att i tal, skrift, tryck och picturisk framställning fritt uttrycka sina tankar. Censur får ej införas; hvarje annan inskränkning af pressfriheten endast på lagstiltningens väg, d. v. s. med de lagstiftande kamrarnes hörande. Till denna art. utgör Art. 63 ett slags codicill. och det är på den senare regeringen stödt sin nya lag. Den lyder: Endast i det fall, att upprätthållandet af allmän säkerhet eller omständigheter af ovanligt tvångsmål trängande så fordra, kunna, såframt kamrarne icke äro tillsammans, på alla ministrarnes ansvar, utfärdas icke i strid mot konstitutionen stående förordningar, hvilka skola ega kraft och lag. Desamma skola likväl föreläggas kamrarne för deras godkännande genast vid första sammankomst. Den 27 maj afslöts landtdagen. Fem dagar senare, den 1 juni, undertecknas denna förordning och erhåller laga kraft i ett ögonblick då pressen, som fruktade godtyckliga åtgärder, är högligen på sin vakt och särdeles hofsam i tonen, och då det djupaste lugn råder öfver hela Preussen. IIvarken rallmän säkerhet eller Åomständigheter af ovanligt tvångsmål gjorde något sådant dekret nödigt, och derföre är dess utfärdande en alldeles obestridlig kränkning af konstitutionen. Landtdagen upplöstes till en del för att rädda lagens bokstaf. Såsom man lätt kan inse, äro oppositionstidningarne ytterligt moderata i sina anmärkningar öfver Åukasen? af d. 1 juni. Det är ej godt att säga, när knutpiskan skall bli intörd. National Zeitung säger, att den undertryckt en ledande artikel, som bladet förberedt angående de väntade dekreten, af hvilka det första nu har utkommit. IIällande sig till detta enda, anmärker bladet, att, sålänge det förblir i gällande kraft, den af konstitutionen garanterade pressfriheten är fullkomligt illusorisk. De berlinertidningar, som protesterat, äro : Berliner Allgemeine Zeitung, Spenersche Zeitung, Natioval Zeitung, Vossische Zeitung, Reform Zeitung och VolksZeitung. De säga, att det är regeringens oafvisliga pligt, att gifva nationen bevis på lagligheten i den vidtagna förtrycksåtgärden. Pollsen i Köln har förbjudit ett fackeltåg, som innevånarne derstädes ville anordna till ära för sina återkommande deputerade. Den bekante frisinnade deputeraden Bockum Dolffs anlände till Gumbinnen d. 30 maj. En stor menniskomassa hade församlats vid bangården och helsade honom med entusiastiska lefverop. I Disseldorf organiseras en bankett för de deputerade för denna valkrets. En dylik bankett har äfven egt rum i Bonn. Det vore underligte, yttrar i förbigående TLimes berlinerkorresp., om ej den otficiela tidningen snart kommer att innehålla ett dekret, som förbjuder alla dylika demonstrationer. D. 15:de d:s skall konung Wilhelm afresa till Carlsbad, för återställande af sin rubbade helsa. Han skall åtföljas af cheferna för sina militära och civila kabinetter, general Manteuffel och hr Illaire. Ryktet bibehåller sig. att möjligen en Stellvertreter?, den reaktionäraste bland de reaktionära, prins Carl, under tiden kommer att lotsa det redlösa preussiska statsskeppet. Såväl den engelska som franska pressen klandrar skarpt konung Wilhelms förfarande. Patrie säger bl. a.: Det enda medlet för Preussen att förverkliga sin åÅrelystnad, att få gilla någonting inom Europas råd, åsidosättes derstädes; man tyckes icke se, att man, för att kunna vara mäktig i Europa, först och främst måste vara det i Tyskland, d. v. s. återvinna den sedan tre år tillbaka förlorade terrängen, samt till sig återföra nationen. Tysklands letvande krafter skulle snart draga sig mot Spree den dag man skulle der uppriktigt egna sig åt friheten och konstitutionalismen. Men detta verk kan ej utföras af en monark, som insupit konung Wilhelms ideer och försvagar sig utåt, i det han inne i landet nedslår den nationala representationen. Preussen kan ej vinna seger, medan dess rätligheter trampas under fötterna. Det betajar dryga skatter, men söker äfven att till letta pris förvärfva sig rättighet att genom sina deputerade deltaga i vården om de all