börlig ordning protestera mot Rysslands beteende i Polen. Det är under sådana förhållanden naturligt, att makterna skola veta inregistrera i sina blå och gula eller alldeles färglösa böcker äfven Finland under rubriken polska frågan ; men dermed åligger dem äfven pligten att tillse, det ingen i vanlig rysk anda uppgjord hämnd drabbar de korporationer af finska folket, eller detta sjeltt, för den frimodighet, hvarmed de ställt sig på civilisationens sida. Europas uppmärksamhet, som redan väckts till någon del å händelserna i Finland, skall nu fästa sig ännu mera dervid, och ryska regeringens egen förblindade politik skall sjelf hafva uppröjt vägen för makterna att äfven sysselsätta sig med Finlands angelägenheter, hvilka ock äro af natur, att väl förtjena tagas i betraktande af dem, som föra folkrättens och dermed äfven det europeiska lugnets talan. Hvad Ryssland säkerligen sjelf minst af allt skulle önskat inträffa har dock mot dess egen vilja men genom dess egen törskyllan händt: Finland står på dagordningen. Kan man väl underlåta att häri se den allsmäktiga Försynens finger, Historiens hämnande Nemesis?