Veckokrönika. Äfven under zenast förflutna vecka ha den kalla och torra väderleken stått vid vig ända till i gär på morgonen, då ett litet ljum och uppfriskande regn ändtligen började falla Ehuru det var för ringa att gifva riktig s. k rotblöta, var det dock särdeles efterlängtad och välgörande för den törstiga naturen, son med största begärlighet insöp dessa safter Redan om några timmar tyckte man sig äf. ven kunna i den friskare och frodigare växtligheten skåda dess helsosamma inverkan. Vi behöfva ännu mycket af den sorten, för att landtmannens förhoppningar skola ljusna. Först med Maj månads utgång hade ändtligen det sista sädeskornet blifvit nedmylladt i jorden och landtmannen således fått ett slut på sitt långsamma vårarbete. Med samma oro och bekymmer, som han för en tid sedan väntade på torka, har han nu under senare dagarne väntat på regn, då säden kommit sakta och glest upp, samt ängar och gräsvallar icke haft den frodighet och grönska, som man vid denna årstid hade hoppats. Man torde dock kunna vänta, att det i går fallna regnet blott var en bebådare för kommande skurar. Var det välgörande för naturen, så var det ej mindre välkommet för våra gator, hvilka vid minsta vindfläkt eller vid sopningen stått i dammoln. Den person, som på entreprenad öfvertagit stadens skyldighet, att hålla gatorna och de offentliga platserna rena och fina, lär icke hafva något åliggande att stänka vatten på stenläggningen före eller under sopningen, och då han icke skulle få någon ersättning för ett sådant extra besvär, gör han naturligtvis ej så stora uppoffringar för det allmänna. Det vore för mycket begärdt af en enskild person och det kunde dessutom uppfattas som en oartighet mot vederbörande, hvilka ej vela