Göteborgsposten – 5 juni 1863, sida 1

fortast och säkrast bli med hvarandra så so lidariska, som deras framåtskridande i civilisation och mera kräfver. Det är detta behol af samfärdsel, som framkallat det system a ingående af handelsfördrag mellan olika riken, hvilket nu tager allt större utbredning och väl egentligen mest kan anses vara ett öfvergångsmoment på väg till ett allmännare universelt antagande af handelsfrihetens system, eller det fria utbytet af varor mellan folken. Tillochmed det i öfrigt reaktionära Preussen har böjt sig för denna ide och antagit den. Sjelfva sägas vi vara i färd med ingående af fördrag i denna riktning, och det har ej hörts inom landet ett enda ord till ogillande deraf, emedan, såsom man måste antaga, en hvar böjde sig under de ovedersägliga erfarenhetsrön, som menskligheten gjort och bland hvilkas resultat äfven varit känslan utaf behof af frihet inom handel och samfärdsel. Visserligen hördes på våra landtbruksmöten en och annan röst tala för skydd åt den boskapsskötsel idkande jordbrukaren, emedan den allmänt följda metoden att uteslutande lägga an på sädesproduktionen, gjorde att jordbrukets afkastning blef för låg, relativt till de högt uppjagade egendomspriserna. Att det låg en sanning i detta räsonnemang, må medgitvas, nemligen att våra jordbrukare ej egnade den vård åt ladugårdsskötseln, som kunde behöfvas och vore önsklig. Men just egendomsprisernas onaturliga höjd var väl den egentliga orsaken dertill. En rationel ladugåärdsskötsel tager för sin utveckling någon tid i anspråk, innan den kan lemna egentlig profit. Och egendomsköparne hade ej tid att vänta. De måste så fort som möjligt ha penningar, och en öfverdrifven skogsatverkan samt en ensidig sädesproduktion bletvo oftast följden, hvaremot ladugården fick vänta, tills bättre dagar inträffade. Samtidigt härmed utbredde sig, tillfölje af goda konJunkturer, ett högre välstånd inom äfven de arbevande klasserna, hvilket gjorde konsumtionen af ladugårdsprodukter större. Dessa produkter räckte ej längre till för den inhemska konsumtionen, och deras pris stegrades derföre omåttligt. Sålunda blef importen af dylika artiklar en nödvändighet. Denna import jemnade emellertid marknadens ställning — och konsumtionen blef tillfredsställd. Men konjunkturerna blefvo sämre, påverkade af en mängd yttre orsaker. Krisen drabbade först naturligtvis de handlande, men har nu äfven sträckt sig till jordbrukarne, af hvilka dock förnämligast de, som blundande kastat sig in i vidlyftigheter, lida — och under dessa bryderier ropas det, att frihandeln i landtmannaprodukter förstört jordbruket, dersöre: skyddstullar! skyddstullar! annars går svenska jordbruket i qvaf! Det är den vanliga menskliga arssynden, att, när olyckan är inne, sjelf vilja två sina händer och skjuta skulden för gjorda förseelser på andra, som nu är framme och drifver sitt spel. Men det är allas vår pligt, att nedtysta detta skrik och i det allmänna —— — rr rr rr rr rr rr rr rr rn ot rr vettets namn framhålla för de förblindade protektionisterna, hvilka förderfliga konseqvenzer de sjeltva med vett och vilja rusa emot. Man torde här kunna tillämpa en exemvelsats af den bekante franske frihandelsvänsen Bastiat, ehuru vi för tydlighetens skull aga andra exempel: Ni har jordbruk och jag tillverkar landtDvuksredskap. Jag behöfver säd, både för nitt personliga bruk och för mitt folk. Inzenting är derföre naturligare, än att jag gör nig den frågan: Huru kan jag skaffa mig den spanmål, ag behöfver, för den minsta möjliga summan sf arbete: Jag öfverväger min ställning och SÖc O— BA