Göteborgsposten – 4 juni 1863, sida 1

Watkins. en grähärig förbigängen gammal ofsicer, men af äkta skrot och korn samt klingande värde, som händelsen bevisade, blef till en början mycket bestört. — Hvad i all verlden skola vi göra doktor, sade han till regementsläkaren; af nittio män, af alla vapen, finnes blott tjugo som kunna bära vapen. Vi hafva hästar nog, om vi taga vagnshästarne äfven, men män! Likväl skall. jag gå åstad, om det så blott vore med en korporalspiket! Lakaren betänkte sig en stund och slog sig sedan härdt för pannan. — Våra män blifva drömmare här, sade han, och nerverna äro sällsamma ting. Men detta är en kallelse som kan sätta lif i en död. Jag skall gå till våra invalider och säga dem att qvinnor och barn äro i fara några få mil härifrån, belägrade af indianer, och vi få se hvad följden blir. Och förunderligt att säga, begärde af sjuttio invalider femtiofem att såsom frivilliga ögonblickligen få afgå. Bleka, magra och linkande, men med strålande ögon och modiga hjertan, kommo de hederliga karlarne en efter annan upp till kaptenen att rapportera sig dugliga till aktiv tjenst. Jag kände mina egna ögon suktas när jag såg dessa arma soldaters enkla ridderlighet, dessa, som till största delen voro utlän