Göteborgsposten – 4 juni 1863, sida 1

det parti, som jagat oss. Utan tvifvel skyndade sig indianerne, på det att icke en hjelptrupp skulle hinna anlända och rycka dem rofvet ur händerna. Den förfärliga gerningen var fullkomlig. Allt flyttbart hade blifvit bortfördt. Vagnarne hade blifvit antända, och folket — lyckligast de som dödt under striden, säsom den stackars Simon Davis, hvars. lik, förfärligt misshandladt vi funno. Ja, alla hade omkommit, somliga i striden, andra under tortyren, befarar jag, ty de kroppar som lågo kringströdda, lemlästade och stympade med kmfven, voro till en del förtärda af elden. Qvinnor och barn, starka och svaga, gamla och unga, ingen hade slagtarne sparat och de stympade liken voro ensamt lemnade qvar på den svärtade torfvan. Tom! Jag blir sjuk när jag tänker derpå, och jag såg de bronsfärgade soldaternas kinder hvitna när de stirrade på den hiskliga synen, och jag hörde månget halfhögt löfte om hämd — löften, som i allmänhet troget hållas i dessa vilda gränskrig. Men indianerne voro för den gången ur håll för förföljelse. De hade bortfört sins egna döda. Och nu Tom, ser jag Whittingtons milsten och vill vara kort, emedan vi skola snart skiljas. Lille Laff Davis adopterades af kapten Watkins som fattade stort tycke för honom, och som gifver honom en god uppfostran i Chicago, samt ämnar sända honom till militärskolan i