Göteborgsposten – 3 juni 1863, sida 2

liga och små till kroppsbyggnaden, nästan dvärglika i jemförelse med de resliga stammarno i östern; men dessa djeflar till Ormindianer visade likväl ingen brist på styrka och uthållighet. Och vi visste altför väl huru rysligt det skulle vara att falla lefvande i deras händer. Det beslöts, som den sista möjliga utvägen, att två sändebud skulle bestiga de båda aterstaende håstarne och försöka uppnå Fort-Bois samt anskaffa hjelp. Det var ett förtvifladt företag, ty de beridna indianerne voro herrar öfver vägen, på samma gång som kaptenen på fästet och hans sjukliga garnison ej tycktes kunna erbjuda någon snabb hjelp. Det var dock en utsigt, och en utsigt som man ej borde förakta. Provianten var totalt slut. Krutet nästan likaså. Något annat hopp fanns icke. Sändebuden skulle utväljas. Det var nödvändigt att de skulle vara goda ryttare, och de, i sjelfva verket enda sädane, utom stor Simon Davis, voro jag sjelf och Triptolemus Nutkins, en liten vissnad yankecjockey, som ridit mången god mil i Norden, och som fått i sitt hufvud att han skulle göra sin lycka i Columbia. Det öfverenskoms att Trip Nutkins, såsom den lättaste skulle rida den ekäckiga, och jag den svarta mustangen. Då fattade Davis mig sakta i armen och