Göteborgsposten – 3 juni 1863, sida 2

ypperlig ryttare och alldeles olämplig att föra ett oroligt skrikande barn på en så förfärlig ridt som vi hade för oss. För min egen del tog jag af mig min halsduk och band den lille Lafayette fast vid min gördel, undersökte min knif och pistol (refflan hade jag qvarlemnat) samt frågade Nutkins om han var fardig. — Färdig, mister! Vi rusade ut i vildt fyrsprång emellan vagnarne, som hittills doldt vårt förehafvande för våra vilda belägrare. Indianerne lågo skockade omkring sina eldar, några bösshåll derifrån, deras hästar voro tjudrade oeh gingo på bete, hvar och en med en skinnsadel på länden och en lans nedstucken i marken bredvid sig. Vi kommo ut utan att blifva observerade och vände kosan åt Fort-Boissc. — Sakta, mister, sade Nutkins, som var blek och lugn. Vi böra spara hästarne allt hvad vi kunna. Vildarne se oss icke. Vi hafva fått ett godt försprång och låt oss nu rida lugnt. Vi fortsatte i ett lätt galopp och vi skulle obemärkta hafva kommit undan, om icke några af dem vi lemnat efter oss gifvit luft åt sina känslor i den mest modlösa kör man kan tänka sig. — Förbanna det skrålet. Nu hafva vi dem efter osa, mister, sade jockeyen, seende sig tillbaka öfver axeln; och orden voro knappt yttraj i