Göteborgsposten – 3 juni 1863, sida 2

tilltalade mig wed en rädd tvekan, som hos honom var högst ovanlig: — Ungelsman, vi äro förlorade. Äfven om ni kommer säker igenom, skall bjelpen svårligen finna oss lefvande. Tjugo skott krut återstå, och icke mera, så sannt som jag är en syndare. Jag bryr mig icke mycket om mig sjelf; mitt timglas är i alla fall till större delen utrunnet, men qvinnorna. — Nå! det skall snart vara förbi. Se här, sir, jag är orolig för min lille Laff pojken — jag kan icke underlåta att framställa en bön till er. Vill pi taga honom bakom er? Jag vet att han skall vara er till besvär, men ban är en liten rask pilt, till att ej vara mera än sex år. IIan skall hålla sig fast vid er och aldrig skrika. Hans tyngd är obetydlig, men om ni behöfver fäkta så inser jag fullkomligt att han skall vara er till hinder. Likväl rädda honom, och det sista ord som gamle Simon Davis yttrar i denna verlden skall vara: Gud välsigne och belöne eder, främling! Tårarne stodo i fadrens ärliga ögon och hans röst sväfvade på ett sätt som var mycket olika dess vanliga manliga ton. Men den raske karlen var alldeles oegennyttig i sin fruktan, hvilken uteslutande gällde barnet. Han hade glömt sig sjelf. Jag tryckte hans muskulösa hand. — Anförtro mig gossen, sade jag. Det