pågick; och de anlände till Nen-Nork för att emottaga sina beundrande landsmäns plausus. Nordgeneralen Hooker är nog oförskämd, att i en lyckönskande dagordre till Potomacarmeen göra anspråk på en stor seger ötver sydtrupperna. hastän han medgitver, att arme6en icke gjort allt hvad man väntade, tror han dock, att, då armten känner skälen till sitt eget lilla missöde, ingen har rättighet att klaga eller kritisera, och påstår, att den skall erbjuda eller afböja strid, alltsom dess intresse. eller heder kräfvar. Han säger äfven, att den lagt nya lagrar till de fordom kkurna-emedan den gjort länga marscher, ötvergått floder, öfverraskat slenden i hans förskansningar, och när den slagits gifvit skarpare hugg, an den emottagit. Han påstår sig hafva från fienden tagil 5,000 sångar, bemäktigat sig sju artilleripjeser, bragt ur stånd att strida 18,000 man at hans utvalda trupper, förstört hans depoter, som voro uppfyllda med stora förråd at materiel, skadat hans kommunikatiover, tagit fångar inom hans egna befästningar och uppfyllt hans land med fruktan och häpnad. — Det är stora ord; tyvärr för general Hooker har verkligheten ej samma förmånliga utseende. Under det i Europa de olika ländernas horisonter alltmera syllas med hotande åskmoln, skönjer Italien borta vid sin synkrets strimmor at ljus, hvilka fylla halföns patrioter med nya förhoppningar. Det tyckes nemligen som att de nu äter väntade försöken at exkonung Frans i Kom, att genom en stor röfvarearmes anfall i Syditalien rikta ett nytt hugg mot Italiens enhet, uttömt kejsar Napoleons tålamod; hvarföre ätven påfven skall hafva lofvat att hädanefter för allud bryta med de på detta sätt oroande bourbonerna. Det är visserligen ej värdt, att för mycket lita på den nu bebådade svängningen i Frankrike och Rom; men ett taktum är det dock, att Italien nalkas stora förändringar och kan motse lyckligare dagar, än hvad nu en tid varit failet. En korrespondent trån Turm skritver i detta atseende följande, som fortjenar att återgifvas: Den gamle öfverstepresten i Rom och den unge kronprinsen af Italien hafva begifvit sig söderut, för att öppna nya jernvägslinier. Hofvet i Rom har, efter att hafva opponerat sig ett sjerdedels århundrade mot jernvägar, kastat sig på dem med motvilja, och slutar nu med en ful grimace ett verk, i hvars väg vändliga hinder och svårigheter blifvit kastade. Italienska regeringen fullbordar några hundra (engelska) mil för hvarje år inom dess område. Oster om Apenninerna är det regeringen, som verkar såsom ett civilisationens verktyg; vester om samma berg är det ångan som tvingar regeringens motstiäfviga hand. Det är omöjligt, att den sorgliga kontrasten skulle kunna undsl.ppa folkets uppmärksamhet. Påfven går sor sent in på att låta omvända sig. En gammal pres! in poutificalibus ser för orimlig ut från en jernvägskupe, och de dvicka romrarne anmärkte maliciöst, at statsvagnen, som jernvägsbolaget förärut H. Helighet och hvilken skickats fran Frankrike, var klumpig! byggd med en mängd svart och guld, som påminte om en stor likvagn. Ångan och pålvedömet resa e. väl tillsammans. Jernvägar kunna ej trifvas unde: pafven. Italienska nationen och dess regering hafva af stått från alla fientligt förtryckande åtgärder. Dera: politik är väntans och verksamhetens. Lugna oak tadt stråtröfveriet på Neapels kuster, fasta i sin tre på nationel enhet, vänta de tills påfvedömet uttöm mer sig sjelf och slocknar. Emellertid öppnar Ron jernvägar; verlden går framåt, i trots af ett system som skulle ha bjudit jorden sjelf att stå stilla. Frans männen önska mycket ifrigt att behålla fast fot Rom; men det är blott derföre att de tro, det Ron skall splittra Italien. När de se, att Italien är stark emot svek, och att våld ingenting förmår; när de fin na, att Frankrike i Rom ej har någon annan kallel se, än att spela påfvens soldat, skall det ej drö ge, innan de känna sig missmodiga och blygas öfve sig sjelfva. Fransmännen skola bli trötta af att bi behålla påfven, äfven om de skulle vilja beskydda Än mera, Frankrike är vankelmodigt; dess tron stå på en slipprig grund, och Napoleon III kan ej helle khan undgå mensklighetens vanliga lott; Kejsaren ä dödlig; så är det äfven med påfven; och ingen ka beräkna händelserna af en konklav i Rom eller a franska kronans, i händelse af dödsfall, öfvergång til en annan. Di cosa nasce cosa?, säger det italiensk ordspråket, och vore äfven den närvarande påfven sä ker för alla händelser, äro dock ej mindre än 60 ita lienska biskopsstolar redan vakanta. Biskoparne di som flugor här i landet. Pius IX må sitta qvar pi sin tron, men kyrkan slinter under hans fötter. Hai skall snart få afgöra, hvad den verldsliga makten ä värd förutan den andliga. Italienarne kunna emel lertid vänta, ty påfvedömet nalkas med hvarje timm: alltmera att få dödsknäppen. Senare Post. Angående Polens angelägenheter skrifve under d. 26 maj i ett bref från Wien til