prairiens torfva i en graf, som hennes man och son med egna händer urhålkat. Doktorns begaran kom derföre högst olägligt, och vi sade honom det öppet. — Då fingo vi, på vår egen bekostnad, erfara hvartill han ämnat sina mensklige bulldoggar! Hall och Tubber kommo in i konklaven, borstande sig som vildsvin och beväpnade ända till tänderna. — Se här, godt folk, sade Hall, svängande sin reffla, jag är icke den man som tycker om långa tal, det är jag icke. Ni skall plocka fram styfrarne, eljest vill jag bli hängd om icke vi kasta hvarenda gonsträfvig emigrant, engelsman, tysk eller irländare ur vagnarne och sätta dem på sina egna ben på prairien, samt låta dem gå sin väg bäst de gitta till minorna. Och rni, medborgare från Western, edra lådor äro visserligen edra egna, man det är också allt och om ni så vilja, kunnen ni draga så långt vägen räcker och sköta er sjelfva, så fån ni se huru det går. Finns här någon gentleman som icke är tillfreds härmed, så är här ett bevekande skål, och jag gissar att han icke skall tarfva två! — Banditen klappade på låset till sin reffla och lät sitt vilda öga löpa öfver sällskepet, under det qvinnorna uppgåfvo gälla skri och klängde sig om sina mäns armar, liksom för att fjettra dem. Åtskilliga bland de närvarande voro