anförare, utan äfven de som de rikare bland oss medfört från sina hem. Endast Simon Davis vackra svarta häst återstod på fältet, räddad utan tvifvel af min lägliga vaksamhet under föregående natten, men på ett litet afstånd sågo vi en skäckig mestang, som helt lugnt afnoppade det korta gräset, och denne, som bar en afsliten snara kring halsen, hade troligen slitet sig lös från den åcaballada, som J. F. Smith och hans medbröder bortfört. Närmare undersökning visade att förrådsvagnen hade blifvit plundrad på kläder, medicinalier, vapen och ammunition, med ett ord allt, som med lätthet kunnat uppackas och bortföras. Spåret efter rymmarne, som ledde mot söder, var fullkomligt synligt, men att förfölja dem var ej att tänka på, lika litet som att få bugt med ett så förhärdadt följe af bofvar, som våra falska allierade. De skri, passionerade utbrott och sorgliga förutsägelser som ljödo omkring oss, kunde tjena såsom en bild i smått af Babels förstöring. Qvinnorna voro högljudda i deras raseri och fruktan, männen oroliga och bestörta och barnen kinkiga och hungriga. Vi hade mycket litet proviant — några skålpund dåligt mjöl och ännu sämre skorpor och en liten qvantitet kött. Hvad skulle vi göra?