Den var för svag att i längden kära en man af fadrens storlek och tyngd. i Mustangen fnyste och gnäggade, och jag. uppvaknade med en känsla af fara, och stickande mitt hufvud ut, såg jag vid den vortdöende eldens sken en mörk gestalt som smög sig omkring Syöbollens bakben, tydligen i akt och mening att komma åt tjuderre pet, en sak som ej hade sig så lätt, emedan den förträfflige hästen i sitt raseri slog bakut, huru tjufven än måtte vända sig. — Holloh! ropade jag. Hvem der, och hvad vill ni? I Intet svar följde tills jag skrek att jag skulle skjuta om han icke svarade. Då hördes halfindianens gutturala röst försigtigt hviskande: — Tyst gör icke larm. Uppgårmle solen går vakt, och han tänkte att hästen slitit sig lös från repet, det är alltsammans. God natt. Och balfvilden försvann med sin ljudlåsa gång. Davis vaknade och frågade sömnigt hvad som var å färde, samt äterföll i sin slummer. Om morgonen blef en stor uppståndelsa. Ett bedrågeri hade egt rum. Vi hade blifvit låt öfvergifna af vår dyrbare mentor, hans bundsförvandter från Missouri, Georgio och indianerna. Ännu värre, våra dragare voro sin väg; ej en stod att finna. Hästar och mulåsnor voro borta, icke blott de som tillhörde vår förrymde