ne; håstarne voro tjudrade, och vakthållningen var som vanligt öfverlemnad åt de med otrolig skarp hörsel begåfvade indianske vägvisarne. Daggen föll tungt och låg i stora droppar på buffelrocken och filten, och jag emottog med tacksamhet ett anbud att tillbringa natten under vagnstaket hos en af Indianakolonisterna, store Simon Davis, ett praktexemplar af den kraftiga samhällsklass han tillhörde. Davis var enkling, hade förlorat sin hustru för kort tid sedan, och han slösade nu alla sina omsorger på sitt enda barn, en vacker mörklagd gosse på sex år, öfver hvilken han vakade med en ömhet och ett tålamod, som voro märkvärdiga hos en så sträf och barsk man. Davis hade varit för en strid när doktor Smith utkräfde af oss den andra halfvan af betalningen, och han var ojemförligen den beslutsammaste och mest ansedda mannen 1 ka ravanen. Nå, vi lågo alla i vår goda sömn, när jag väcktes af en vacker, kolsvart mustangs gnäggning och fnysande, hvilken Davis köpt af en trapper vid Fort-Boise och som blifvit fångad söderut, ibland en vild hjord. Djuret som behandlades ömt, hade blifvit mycket tillgifvet och läraktigt, och Davis hade tjudrat det i närheten af sin vagn. Ilan red det vanligen en kort stund hvarje dag, blott för att rasta det, emedan han ämnat det till ridhäst åt sin son, den lille Lafayette Davis, när han blifvit några år äldre.