förs dda med skjutvapen och knifvar och alldeles icke fega, så att jag för en stund verkligen fruktade att ett blodigt uppträde skulle följa. Men IIall och Tubber voro åtföljda af de båda missouriska formännen; sjelfve doktorn hade försett sig med reffla och revolver, ehuru hans ansigte var olekt och ögat oroligt, och äfven de sex vägvisarnes skjutvapen och tomahavker voro tydligen färdiga att användas emot oss. Irländarne och tyskarne voro obeväpnade, eller åtminstone i det närmaste obeväpnade, under det nybyggarne från vestern icke kunde emotstå sina hustrurs böner, hvilka fruktade en blodig strid, i hvilken äfven segern skulle blifva fatal. — Penringarne blefvo motsträfvigt uppräknade, och doktora bekom full betalning för sina tjenster, fastän Columbia ännu var långt aflägset. Jag vet icke och kommer aldrig att veta hvad denne samvetslöse mans egentliga plan var. — Efter ytterligare en dags mödosam marsch hade vi lägrat oss på en slätt med kort styf grässtubb, närmare intill Blå Bergens vågformiga kedja än hvad vi någon gång förut varit. Vägvisarne hade medfört en qvantitet oxkött; troligen hade de råkat på någon buffel som blifvit sårad af en indiansk pil, och som varit dem ett lätt byte. Ännu en gång fingo vi oss således ett godt mål och vi lade oss att sofva, några under vagnstälten, de öfriga rundtomkring eldar