Göteborgsposten – 2 juni 1863, sida 1

gionen var säker, lätt att färdas och rik PÅ gräs, vatten och villebråd, I sjelfva verket hyste några af oss den elaka misstankan att det omnämnda öfverflödet på baffelkött, lax och hjortar var en kraftig magnet för vår chef, emedan det skulle rädda hans förråder, som voro nästan uttömda, och gifva ett billigt underhåll åt de hungriga menniskor, som anförtrott sig åt hans vård. Vare sig huru som helst, doktorn var bestämd. Förgafves rådde både dragonofficeren och kaptenen, som var kommendant på fästet, honom att hålla sig tillsammans med Oregon-utvandrarne, längsåt Grande Bonde och Walla Walla. Han var döf för all öfvertalning och underrättade oss harmset att vi, om vi så ville, kunde lemna honom, men att det tillhörde honom att bestämma vägen. Det var en dyster morgon för oss när vi, efter tvenne dagars halt vid Fort Boisg, sågo Oregonkaravanen begifva sig af, vagn efter vagn, med dragoner både framför och efter, hvars vapen och munderingar blänkte mot solen. Under deras skydd hade vi i säkerhet tågat hundradetals mödosamma mil, och en profetisk aning om en kommande olycka fattade oss när den sista ryttaren bortskymdes af prairens kullar. — Kommendanten på Fort-Boise kunde icke förse oss med någon säkerhetseskort. Hans garnison bestod till större delen af invalider eller konvalescenter af infanteri, dragoner och skarp