Göteborgsposten – 2 juni 1863, sida 1

Upptäckten af Nilens källor. Man har ej längre skäl att betvifla, att det sällsammaste, om än icke vigtigaste geografiska problem, som vi ärft från forntiden, blifvit löst af tvenne engelska forskare. Uti historiens första tider, då jorden ansågs flat som en skifva, omkringfluten af hatvet, och Europas och Asiens yttre konturer voro lika litet kända som Amerikas tillvaro, ansträngdes personers tankar förgäfves angående uttänkande af Nilens källor. Allting egyptiskt egde äfven ett heligt intresse. hvilket var tillräckligt skäl för grekernas och romarenas funderingar i denna fråga. Det måste dock medgifvas, att åsynen af den majestätiska floden, som flyter med oförminskad vattenmängd, utan någon synlig förstärkning, omkring 200 svenska mil genom ett land, som det en gång skapat och fortfarit att hvarje år göra bördigt, var ett skådespel, väl lämpadt att göra intryck på hvarje sinne, som vore i stånd till spekulation. Det var för de första geograserna, såväl som för de första filosoferna naturens stora hemlighet. Homeros talar med hemlighetstull bäfvan om Nilen; Herodotos uttömde på den sin ofantliga förmåga af forskning och gissning; Eratosthenes, som bestämde echpticans lutning och beräknade jordens skapnad, utkastade äfven teorier öfver Nilens ursprung; Ptolomeus framkom med en hypotes, som modern forkning till någon del bekräftat; Alexander den store och — — —— ER