2899— stämda förrådet. Litet mera värma till, och vi skulle just nu hafva de allra skönaste dagar. ty vårens vackraste tid är dock innan träden blifvit fullkomligt löfvade, då fruktträden äro öfverklasade af hvita och rödlätta blommor och gräsmattan ännu har sin saftigaste gröna färg. Men till all denna naturens prakt fordras dock, för att taflan skall göra det rätta intrycket, en hög, ljusblå himmel och en varmt strålande sol, som skjuter sina pilar genom löfhvalfven samt förklarar den rodnande rosens anlete. Men, för att hufvudstupa återkomma till prosan, man får väl vara nöjdr, som Mothander sade, och skatta sig lycklig, att ej hvarje stund behöfva gå med paraply. Huruvida denna brist på nederbörd eljest är tjenlig sör landtmannen, är en annan fråga, med hvilken krönikeskrifvaren ej vågar befatta sig. , Om man gör en liten promenad genom staden och dervid har passerat den lugna och förtjusande Nygatan, som är så fin och putsad (inom parentet sagdt, är det besynnerligt, att ej dess bebyggare lockas att skaffa sig gröna soffor utanför husraden) samt kommer till Domkyrkoplatsen, blir man högst förvånad öfver det ovårdade skick i hvilket denna nya anläggning befinner sig. Ej ett spadtag är taget, för att uppmylla jorden å rabatterna, hvilken är torr, hoppackad och ogräsbärande, ingen skyffel har sökt barbera gångarnes ogräs, och gräsmattorna se ut som ett gammalt malätet pelsverk. Redan på tredje året af sin tillvaro lemnas alltså denna anläggning midt i staden, detta vackra försök att ombilda ett illa stenlagdt torg till en liten parkunge, åt sitt öde. Det är kanske meningen, att en vacker dag låta den dela samma stenhårda öde, som Brunnsparken. Denna senare torde dock nu hafva någon förhoppning om, att en eller annan tung sten skall falla från dess beklämda bröst, att trädens rötter åter kunna få luft och gifva rikligare must åt de tynande träkronorna. Ett af de vackra träden står der redan utdödt; ett annat lutar mot grafven och med vemodiga blickar spå sig de öfriga samma öde. Men de blicka nu förtröstansfullt upp till drätselkommissionen och stadsfullmäktige, deras lif ligga nu i deras händer. Vår stad är förnärvarande öfversvämmad af musikaliska artister, notabene af det allra lägsta slaget. Det är en af dessa vanliga musikaliska vågor, som från det musicerande Tyskland och öfra Italien regelbundet öfversvämma oss. Hela flocken står vanligen under en impressario, hvilken eger instrumenterna, föder och kläder -artisterna (man ser nog på dem huru detta blir uträttadt!) samt om aftonen inkasserar dagens behållning. De stackars barnen ha det ej ens så godt som hr Bils apor och hundar, ehuru de föröfrigt i många fall stå i jembredd med dem. Den nu här sig uppehållande flocken är i musikaliskt hänseende ganska mångsidig. Det är ej den vanliga Nassauerkohorten med uteslutande dragharmonika; här bjudes man af en vartist(hvarochen går ensam för sig, på det förtjensten må blifva desto större) på ett positiv, af en annan på speldosa, en tredje är utspökad i den mest fantastiska drägt, ett mellanting mellan savoyard-, zuavoch tyroler-drägt, och trakterar en surrande och gnällande lira under det han med en mundnvissla frambringar de mest skärande toner. Hur skall man kunna blifva qvitt denna skärande och otäcka musik? Skall det ej kunna vara möjligt att äfven förvisa den från gårdarne, sedan den lyckligtvis blifvit jagad från torgen och gatorna? Andra musikgörande konstnärer skola först anmäla sig hos vederbörande innan de få uppträda; men dessa örhinneslitande tiggare få opåtaldt och oanmäldt grassera. Det är visserligen en sorglig lott de njuta; men hvem har bedt dem välja ett sådant dagdrifvareyrke, och hvad ha de hos oss att göra? Vore det dem bekant att de ej här finge uppträda, och ett dylikt beslut skulle lätt spridas bland dessa strölvande turister, så förqväfde de troligtvis sin oemotståndliga lust att besöka norden. Krönikans läsare torde minnas den lille svärmande gråsparfven, som för någon tid sedan förgapade sig i sin egen bild i en reflexionsspegel. Han öfvergaf snart sin villa, återgick till verkligheten och sin öfvergifna älskarinna samt är nu med henne lyckligen bosatt i en genombruten balkongs-kornich straxt ofvanför den farliga och förledande reflexionsspegeln. Här lefver han nu ett sansadt och förståndigt lif och är redan omgifven af unga, förhoppningsfulla telningar af båda könen. Han har således lika lyckligt, som hr Svensson genomgått kärleken såsom dröm och kommit till insigt om dess realitet. Att våra svenska gästgifvaregårdar i allmänhet stå ett par hundra år efter vår tid, är nogsamt kändt, och annorlunda kan det —112 5). a aAa Ag