— — — — Veckokrönika. Det är dock för galet! Vi stå nu vid ötvergången till Juni månad och hafva ej ännu haft någon enda riktig sommardag. Det är oartigt af våren att fortfarande visa oss en sådan köld och straffa oss med snufva och hosta, för det vi vilja kläda oss efter säsongens vanliga reglemente. Det är, som sagdt var, för galet. Hvart har vårens eljest vanliga älskvärda och oskyldiga koketteri tagit vägen? Har äfven våren börjat att åldras? Inom mindre än 4 veckor stå vi redan vid sommarens midt, då dagarne åter börja att förkortas, och ännu sväfvar hvarje späd blomma i fruktan att uader nätterna blifva förfrusen. Ja, det skulle just ej särdeles förundra någon, om vi en vacker morgon finge se att naturen kastat en lätt, hvit snökappa öfver sin gröna robe. Sådant vore tillochmed önskligt, alldenstund man derigenom hade en förhoppning att på en gång vara qvitt det kalla, hvilket liksom hänger i luften, obeslutsamt hvart det skall taga vägen. Det är ändock eget, att debet och credit alltid skola gå ihop. Vi fägnade oss åt en särdeles mild vinter och trodde att den frostbitne gubben hade förlorat sin kraft. Men han hade dock noga uppmätt det förråd af köld, som var bestämdt för oss, och då han litet knusslade vid leveranserna under de egentliga vintermånaderna, så hade han naturligtvis desto mera i behåll för vårterminerna. Gubben är punktlig och noggrann, hvadan han ej heller torde gifva