Göteborgsposten – 29 maj 1863, sida 1

wWA. — — underhaltigaste beskaflenhet sitt veto mot det djerfva tilltaget att atillerkänna den till mogen ålder komna svenska qvinnan fullt menskliga rättigheter, att göra henne till domarinna i en af hennes lifs vigtigaste angelägenheter. Och i och med detsamma aflade de ett nytt bevis på sin inkompetens att vara svenska folkets förmyndare. Längst i förnekande af rättvisans och billighetens solklara fordringar gick vid detta tillfälle rikets första stånd, enär det tvärt afslog utskottets förslag och ej sökte att, i likhet med presteståndet, sauvera apparanserna genom en återremiss. kget är att den ena gången efter den andra ridderskapet och adeln visar sig oridderligare mot qvinnan än de öfriga stånden, att de med sin högsinthet braverande ädlingarne med hårdnackad envishet haka sig fast vid alla de mannens företrädesrättigheter, som grunda sig blott på den råa styrkans rätt, liksom vore granna fraser och tomma komplimanger tillräckliga att hålla qvinnan skadeslös för de reella förmåner man vill undanhålla henne. Då presteståndet beslutade återremiss, såsom det hette i akt och mening att framkalla ett förslag, som skulle bibehålla giftomannarätten för föräldrar, var det redan kändt att ett sådant steg, i följd af de begge folkvalda ståndens instämmande i utskottets mening, ej kunde hafva någon påföljd. De skäl hvarpå de lärda och fromma talarne grundade sitt törkastande af denna mening, äro väl värda sitt eget kapitel. Biskop Bring ansåg icke giftomannarätten grundad på något tillfälligt, såsom brist på insigt, bildning och uppfostran; tvärtom egde den en orubblig grund i qvinnans förhållande till familjen. Tyr, tillade denne talare, det ligger i naturens ordning att qvinnan tillhör familjen och har rätt att stå under dess skydd, liksom det är familjens pligt att gifva henne detta skydd-. Hvad vill detta säga? Aricke naturens ordning helt enkelt en fantasiskapelse beslägtad med det famösa samhällssamvetet? Ar det icke mycket naturligare att den mogna qvinnan bestämmer öfver sin egen lefnadsställning, så vidt detta på henne beror, än att hon hela sitt lif kommer att utgöra ett slags familje-appendix, en familjeslafvinna, underkastad föräldrars och anförvandters ofta af nycker och fördomar men ännu oftare af egennyttan dikterade godtycke? Finnes något rimligt skäl att tala om ett sådant förhållandes orubblighet, så framt qvinnan är ett förnuftigt väsende? Och att hon är ett förnuftigt väsende tyckes vår nuvarande lag ha erkänt i sjelfva denna sak, då den med uppenbar inkonseqvens gör modren till dottrens giftoman. En ifrig vapenbroder i kampen mot reformen egde den ofvannämnde prelaten i biskopen härifrån Göteborg, hvilken i likhet med åtskilliga talare påstod att giftomannarätten grundade sig på Guds Ord. Då man väl ej kan antaga att dermed afsågs de stadganden i mosaiska civillagen, som motsvara bestämmelserna i vår lag i denna fråga, enär en så upplyst man som chefen öfver Göteborgs stift väl måste erkänna otillämpligheten deraf på våra förhållanden, så måste det ha varit Bibelns påbud om lydnad mot föräldrar, som af biskop Björck betraktades såsom sullgiltigt skäl för giftomannarättens bibehållande för dessas räkning. Men den respectus parentete, hvarom hans högvördighet talar, ålägges i den Heliga Skrift lika mycket sonen som dottern; och skulle den fordra giftomannarättens tillämpning på den senare, är det ej lätt att inse hvarför den förra skulle ega full frihet vid valet af hustru. Biskop Björck talar om att qvinnan är mera utsatt för impulser