Göteborgsposten – 26 maj 1863, sida 1

Vi helse Er, J män af Nor och Dana! Åt Er sin krans blygt Sångmon räcker fram, Då vi förenas nu kring samma fana, Kring ljusets himlaskänkta Oriflamme. J ären här ej främlingar, ej gäster; Ett språk, en kärlek ju oss alla fäster, En mor oss fostrat, fast med skiljda namn. J vetandets och sångens vigda Prester! Välkomna, Bröder, hit — i bröders öppna famn! Vänskap mellan tvenne små soglar. I volieren i Trädgårdsföreningen finnas bland de andra foglarne äfven tvenne små Rödhakesångare (Sylvia rubecula). Den ene af dessa har sedan några dagar ej befunnit sig rätt väl utan setat helt modfälld och kurat på en pinne. Möjligen torde brist på föda vara anledningen till den lilla sjnklingens illamående; ej derföre att mat saknas, men de större foglarne — ty att dessa vilja spela rollen af högsta hönset i korgen faller sig helt naturligt — köra undan de små från matfaten, och passa dessa ej på lägligt tillfälle så händer det lätt att de måste blifva utan. Rödhakesångarne lifnära sig dessutom, som bekant torde vara, med maskar och insekter, och hur rymlig den bur än är uti hvilken de befinna sig, lär det dock ej falla sig så lätt att der åtkomma dylik föda. Den ene af de ifrågavarande foglarne har emellertid, måhända begåfvad med mera födgeni än kamraten, hållit sig rask och kry, och det är i sanning rörande att se huru ömt han sörjer för sin sjuke medbroder. Än märkvärdigare är detta, som de båda ftoglarne äro hanar och Rödhaksångarne dessutom i fritt tillstånd vanligen ligga i lufven på hvarandra. Man kan lätt öfvertyga sig om detta vänskapsförhållande mellan loglarne om man t. ex. medtager några mjölmaskar till volieren. Den friske infinner sig snart, ty han är ganska tam, vid burens kant och emottager den mask man räcker honom ; len första han får förtär han sjelf med god aptit, ty man är sig sjelf närmast äfven i foselverlden; men den andra masken skyndar han genast att hembjuda åt sin sjuka kamrat, sch den senare tyckes på förhand veta att han har något godt att vänta, ty med flaxande vingar afvaktar han sin väns återkomst. Visst händer det att de större foglarne ifrigt örsölja den lilla Rödhaksångaren för att frånaga honom sitt rof, men med en ihärdighet som plär utmärka den som sträfvar för ett 3zodt ändamål praktiserar han sig dock till sin väntande kamrat, och hur många maskar man bjuder homom kan man vara öfvertygad om itt han ärligt delar med sig halsparten åt den sjuke. — Vi ha omnämnt detta för att visa uuru äfven mellan djuren hjelpsamhet och nedlidande förefinnes.