Göteborgsposten – 22 maj 1863, sida 2

hon erinrade sig att, om han lefde — och det var hon icke säker på — han irrade ensam sjerran från alla dem, som älskade honom och förde tanken på sitt lifs förstörda lycka med sig hvart han gick. I den dystra skymningens stillhet talade bon så om honom med hopknäppta händer och tårar darrande i ögonen. — Jag kan icke fatta hur pappa kan finna sig så i min stackars brors frånvaro, jsade han, ty ban älskar honom, och det måste ni mr Audley, äfven ha märkt. Men jag kan icke inse, huru han kan med så mycket lugn finna sig i hans frånvaro. Om jag vore karl skulle jag fara till Australien och söka upp honom och komma tillbaka med honom, ifall han ännu fanns bland de lefvande, tillade hon med lägre röst. Hon vände sitt ansigte från Robert och såg på den wörknande himmelen. Han lade handen på hennes arm. Den darrade mot hans vilja och rösten darrade också, då han talade till benne. — Skall jag resa och söka efter er bror? — Ni! sade hon och vände sig om och såg allvarligt på honom genom tårarna. Ni, mr Audley. Tror ni att jag kunde begära af er en sådan uppoffring för mig och för dem jag älskar? fRarvrta Y