Göteborgsposten – 22 maj 1863, sida 2

med största nöje begagna sig af den erhållna tillåtelsen. Då han sade detta, kunde han ej afhålla sig från att se på Clara. De klassiskt formade ögonlocken sänktes öfver de bruna ögonen, och den mattaste skugga af en rodnad öfverfor det sköna ansigtet. Men detta var den unge advokatens sista dag i Elysium, och en ledsam mellantid af dagar och nätter och veckor och månader skilde honom från den förste september, då han kunde få en förevändning att återvända till Dorsetshire. En ledsam mellantid, som unga rödkindade landtjunkare eller feta enklingar på fyrtioåtta år kunde begagna sig af i strid mot hans intresse. Det var derföre icke besynnerligt om han med dyster förtviflan betraktade denna bedröfliga omständighet och den förmiddagen ej var ett underhållande sällskap för miss Talboys. Men om aftonen efter middagen, då solen stod lågt i vester och Harcourt Talboys stängt sig inne med sin advokat och en arrendator för att afhandla en juridisk fråga, blef mr Audley litet byggligare. Han stod bredvid Clara vid ett af förmakets höga fönster och såg huru himlen blef mörkare och dess rosenröda sken rosenrödare, i den mån som dagen led mot sitt slut. Han njöt af denna tete-a-tete, ehuru skuggan af följande morgons bantäg, som skulle föra honom till London, fördystrade hans glädjes stig. Han kunde 2j hindra sig från att njuta af samvaron med henne, glömsk af det förflutna och likgiltig för det tillkommande. De talade om den sak, som alltid utgjorde en förenings. länk mellan dem. De talade om hennes förlorade bror Ge org. Huru skulle hon kunna låta bli att vara bedröfvad, di