Göteborgsposten – 22 maj 1863, sida 1

blommorna i orangeriet, som upptogo så mycket af hennes tid och aflelde hennes uppmärksamhet från honom. Först voro de mycket ceremoniösa mot hvarandra och vänliga och förtroliga endast, när de talade om Georgs äfventyr. Men småningom uppkom en ljuf förtrolighet mellan dem, och innan Rebert varit der tre veckor, gladde miss Talboys honom genom att taga honom helt allvarligt i handen och hålla en föreläsning för honom med afseende på det ändamålslösa lefnadssätt han så länge fört, och det ringa bruk han gjort af den förmåga och de tillfällen till verksamhet han egde. Hvad det var ljuft att bannas af den qvinna ban älskade! Hvad det var ljuft att förödmjuka sig och nedsätta sig inför henne! Med hvilken förtjusning omfattade han icke det ypperliga tillfället att antyda, att om hans lif förädlats genom ett mål, han skulle ha sträfvat att bli något bättre än en sysslolös flanör på en jemn stig, som ej leder nägonstädes, att om han välsignats genom en förbindelse, som ger hvarje timma af lifvet hög betydelse, skulle han säkerligen kämpat allvarligt och outtröttligt. Han slutade vanligen med en dyster antydan att det var mycket troligt att han en eftermiddag, då floden låg klar och lugn i det milda solskenet och barnen gått hem att dricka the, han skulle afsomna lugnt vid ändan af Temple Gardens. — Tror ni, miss Talboys, att jag kan läsa franska romaner och röka lätt turkisk tobak tills jag är sjuttio år? frågade han. Tror ni icke att den dag kommer, då mina sjöskumspipor förekomma mig motbjudande och mina franska romaner tråkigare än vanligt och hela lifvet så bedröfligt och