Göteborgsposten – 22 maj 1863, sida 1

och hatat Clara Talboys för att hon hade en så kall sjelfbeherrskning. Han kände henne bättre nu, och han visste att hon var en af de ållaste och skönaste qvinnor i verlden. Men hade hon upptäckt ännu huru dyrbar hon var för sin brors vän? Robert brukade ibland undra om det verkligen var möjligt att hon icke förrådt sig, om det var möjligt att kärleken, som förlänade hennes blotta närvaro ett magiskt inflytande, icke hade röjt sig genom någon ofrivillig blick, genom någon omedveten darrning af den röst, som tycktes få ett nytt uttryck, då han talade till henne. Det enformiga lifvet i det qvadratformiga huset afbröts blott då och då af en stel middagsbjudning, hvarvid några landtboar infunno sig för att leds i hvarandras sällskap, och af tillfälliga besök af främmande, som inqvarterade sig med våld i förmaket och innehade det omkring en timma till mr Audleys stora missbelåtenhet. Denne herre var isynnerhet afvogt stämd mot några unga rödkindade landtjunkrar, som vanligen vid dessa tillfällen gjorde sina mammor och systrar sällskap. Det var naturligtvis omöjligt att dessa ynglingar kunde träffas af strålarne från Claras bruna ögon utan att bli kära upp till öronen i henne, och det var följaktligen omöjligt för Robert att ej hata dem som oförskämda och påflugna rivaler. Han var svartsjuk på alla, som kommo inom de bruna ögonens sfer, svartsjuk på en fet enkling på fyrtiåtta år, på en ålderstigen baronet med röda polisonger, på de gamla qvinnorna i trakten, som Clara besökte och understödde, och på