Göteborgsposten – 21 maj 1863, sida 1

IIan kunde ej sofva, han kunde blott tacka Gud för sin väns räddning och bedja att han måtte kunna gå till Clara Talboys och säga: er bror lefver ännu och är återfunnen. Phoebe kom upp kl. åtta för att intaga sin plats vid sjuksängen, och Robert Audley gick att lägga sig på värdshuset Solen. Han hade under de sista tre nätterna icke haft någon beqvämare hvila än den sömn, han då och då fått i Jernvägskup6er och ombord på ångbåtar, och han var alldeles uttröttad. Det hade börjat att skymma, när han vaknade upp ur en lång drömfri sömn. IIan klädde sig innan han gick ned att äta middag i det lilla rum på nedra botten, der han och Georg sutit för några månader sedan. Värden som uppassade honom vid middagsbordet sade honom att Lukas Marks dött kl. fem den eftermiddagen. Han dog något hastigt, sade han, men mycket stilla. Robert skref den aftonen ett långt bref till madame Taylor, adresseradt till monsieur Val, Villebrumeuse — ett långt bref, hvari han meddelade den eländiga qvinnan, som burit så många namn och som skulle bära ett falskt till sin död, den berättelse, som den döende mannen gifvit honom del af. — Det kan trösta henne något att få veta det hennes brottsliga hand ej beröfvat hennes man lifvet i hans ungdoms blomma, tänkte han, ifall bennes sjelfviska själ kan känna medlidande och sorg för andra.