Göteborgsposten – 20 maj 1863, sida 4

jag visste att hon kunde ställa om det, om hon ville. Jag gick derför inte ut på arbete den dagen, fast jag skulle gjort det, utan jag gick och slog dank tills det började skymma, och då gick jag ned på fältet bakom slottet, och der fann jag Phoebe mycke riktigt; hon stod vid trädörren i muren och väntade på mig. Jag gick in i buskaget med henne och tog af mot den gamla brunnen, för vi brukade sitta på muren omkring den i sommarqvällarne. Men Phoebe blef på en gång blek som ett lik och sa: inte der! inte der! Då frågade jag: hvarför inte der? och då svarade hon att hon inte visste hur det; kom sig, att hon var så rädd den aftonen, och att hon hade hört att det spökade vid brunnen, och derföre gingo vi tillbaka till porten, och hon stödde sig mot den, medan hon talte med mig. Jag bade inte talat länge med henne, när jag märkte att hon inte var vid godt lynne, och det lät jag henne veta. — Jag är, sade hon, inte riktigt lik mig i qväll, för jag fick sådan altration i går, och det har inte gått riktigt bort. — Altration, sa jag. Du var väl osams med din fru, kan jag tro. Hon svarade inte strax, men hon smilade på det besynnerligaste sätt jag nånsin sett, och så sa hon: — Nehej, Lukas, det var ingenting sådant; tvertom kan ingen vara vänligare mot mig än mylady. Jag tror att hon nästan skulle vilja göra allt i verlden för mig, och jag tror, att om jag bad henne om inventarier till ett arrende eller pengar för att öfvertaga ett värdshus, så skulle jag få det.