Göteborgsposten – 20 maj 1863, sida 4

Här var ju en herre i går, som sökte din fru — en lång herre med brunt skägg. I stället för att svara mig som en kristen menniska, bröt min kusin Phoebe ut i gråt och vred händerna och åbäkade sig, så att jag omöjligt kunde begripa hvad som stod på med henne. vänner lika så väl som du. Men så smått började det krypa fram, för jag gaf ingen pardon, och hon berättade mig hur hon hade sittat och sytt i fönstret i sitt lilla rum, som var på vinden i en af gaflarna, och sett bort öfver lindallen och buskaget och brunnen, när hon fick se mylady gå med en främmande herre, och de gingo länge tillsammans, tills slutligen — — Gå förbi det der, ropade Robert Audley, jag vet hur det gick. Nåja, Phoebe sa mig hvad hon sett och hon sa att hon kort derpå råkat mylady, och något hade passerat dem emellan — inte mycke, men nog att låta frun veta, att den tjonarinna hon sett öfver axeln, upptäckt något, som skulle ge denna makt öfver henne så länge hon lefde. — Och jag har makt öfver henne, sa Phoebe, och hon skall göra allt möjligt för oss, om vi inte sprida ut hennes hemlighet. Ni ser att både mylady Audley och hennes kammarjungfru trodde att den herrn, som jag följt till London-tåget låg död på botten af brunnen. Om jag lemnade fram brefvet, skulle de få veta att det inte var så, och då skulle Phocbe och jag gå misste om utsigten att komma oss upp i verlden genom hennes frus hjelp.