Göteborgsposten – 20 maj 1863, sida 3

och låna en kärra af någon af grannarne för att köra honom dit, för jag sa att det var fulla sex mils väg. Han skakade på hufvudet; nej, nej, nej, sa han; han ville inte att någon skulle få veta något om honom, han ville gå sjelf. Han gick, och han gick som en karl, fast jag vet att hvart eviga steg han tog de sex milen kostade på honom. Jag har i all min tid aldrig sett någon karl hålla ut som han. Han måste stanna ibland och draga efter anden, men han lät det sig inte bekomma, utan gick på tills vi kommo till Brentwood, och då sa han: låt oss gå till närmaste doktor, och jag gick dit med honom och väntade tills armen blef spjelkad, hvilket drog fasligt länge ut. Doktorn ville att han skulle stanna i Brentwood tills han blef bättre, men han sa att det kunde inte komma i fråga, att han strax på stunden skulle fara till London. Och derföre gjorde doktorn allt så bra för honom som möjligt och satte armen i band. Robert spratt till. Han erinrade sig plötsligt något som passerat, då han var i Liverpool. Han kom ihåg den skrifvare, som kallade honom tillbaka för att säga att en resande tagit sin hytt på Victoria Regia omkring en timma, innan fartyget skulle afgå, och att det var en ung man med armen i band, som burit någet vanligt namn, som Robert glömt. — När armen var i ordning, fortfor Lukas, sade han till doktorn: kan ni ge mig en blyertspenna, för jag vill skrifva något, innan jag går. Doktorn smilade och sa ni kan omöjligt inte skrifva med den handen i dag. — Det är möjligt sa den unge herrn helt lugnt, men jag kan skrifva