Göteborgsposten – 18 maj 1863, sida 1

festerna, och dessa fingo en, om vi så få äga, blandad anstrykning. En hvar nor— disk medborgare nde behof at att jemväl för sin del lägga i dagen sin sympati för den sak, som förde Nordens studenter i allt större antal tillsammans. Dock, ännu var det mest känslor, hjertliga bevis af ömsesidig aktning och tillgifvenhet, som man skynd ade att utbyta med hvarandra. Detta var dock i och för sig ett vigtigt element i i den nordiska enhetstankens utveckling. Gamla fördomar, gammal misstro upplöjdes genom ungdomens varma samntag. De unga ha ej så skarpt markerade ocl. individualiserade drag som de gamla, lefnadsbepröfvade — det var derföre oändligt lättare för dem, att i hvarandras anleten se slägtskap, se syskontycke — och sålunda blefvo vi Nordens män och qvinnor från misstrogna grannar bröder och systrar, tjocka slägten! Aren förgingo emellertid. Studenterna blefvo män i staten, de forna pojkarne!. De kifvas nu om maten och slåss ometitlarne, men såsom ljnshägringar ur deras upplefda tid stå dessa studentmöten, der om Nordens enhet talades och sjöngs, der varaktiga vänskapsband knötos. Männen i staten blefvo varma. då de hörde talas om ett gemensamt Norden. Studentdagarne iri ängde sig fram. På de angenäma minnenas grund byggdes mången allvarlig ide, mången plan för Nordens enande ätven i det yttre, det rörliga lifvet. Männe vi ej till en del se resultatet deraf i det möte, hvars förhandlingar i dag skola börjas i vår stad? Detta är likväl ej allt, som fört oss tillsammans. Närvaron här af alla dessa rent praktiska män visar, att det varit ett behof, ett tvingande behof, som närmas t föranledt vårt möte. Vi hatva för länge varit från hvarandra skilda. Den snabba utveckling, åt hvilken Nordens trenne riken under senare åren kunnat hvar för sig glädjas, har ej motavarats ar vår ömsesidiga samfärdsel. Det verkliga gagn, som vår progressiva utveckling skulle göra oss, har derigenom i ej ringa grad minskats, emedan vi på ömse håll mera sökt förbindelser med andra länder, än med oss sjelfva. Det gemensamma i våra intressen har sålunda för ofta förbisetts, och vi ha på detta sätt i mycket varit främlingar för hvarandra, isynnerhet just i våra hvardagsgöromål, hvilka annars skulle ovedersägligen ökat tillfällena för vår samvaro och dymedelst lärt oss mera känna hvarandra. Från främlingar i afseende på yttre intressen, bli menniskorna äfven lätt främlingar till hvarandra i rent andliga ärenden, på den intellektuela utvecklingens område — och litet hvar veta vi huru skadligt ett sådant fjermande kan vara. Emellertid drefvo lyckligtvis de rent pr aktiska ärendena aktade män tillsammans. Inbjudningen till det nu öppnade mötet kom till stånd. De stormupprörda dagar, som hvila i närvarande stund öfver Europa, och lätteligen kunna föra till örlig och strandhugg i våra egna trakter, hafva ryckt alla politiserande med sig, och talet, såväl det offentliga som enskilda, om det skandinaviska mötet har derföre varit ringa. Men så behöfdes det ej heller för detsammas bringande till stånd något frasernas högtryck. Saken talade för sig sjelf och det hela företöll en hvar så naturligt att vi nu nästan icke kunna inse, huru det skulle varit möjligt, att än ytterligare uppskjuta sammankomsten. Hvad som nyss var ett önskningsmäl, blef snart ett behof och skall inom kort visa sig vara en nödvändighet. Det är i den fullkomliga öfvertygelsen härom, som vi med glädje helsa denna Nordens dag och tillå det första skandinaviskt nationalekonomiska mötet all den framgång, för hvilken vi anse dess aktade 2 re vara en god borgen och som behöfves så vä (. att vi snart må kunna ns auas vårt ge