upp och sade: nej, nej! ingen annan än vi två skulle vet? att han varit här. Jag frågade om jag skulle springa och hemta lite konjak, och han sa, att det kunde jag göra. Klockan var nära elfva, när jag gick till krogen, och hon slog elfva, när jag kom tillbaka. Det var väl att jag skaffade konjaken, för han skälfde fasligt och kanten af muggen skrapade mot hans tänder. Jag måste tvinga spriten i honom, innan har kunde dricka den, så fast voro tänderna sammanbitna. Till slut föll han i ett slags slummer, ett konstigt slags sömn, så att jag sprang efter ett täcke, och svepte omkring honom och fick honom att ligga på fältbänken som var bäddad i rummet dernere. Jag lät mor lägga sig, och jag satt och vakade öfver honom vid elden, tills det dagades, då han vaknade och for upp och sa att han måste gå sin väg på eviga minuten. Jag bad honom inte tänka på något sådant och ea honom att han kunde inte våga sig ut på länge, men han 24 att han måste promt gå, och han steg upp, och fast han vacklade och i början knappt kunde stå stadigt två minuter, så ville han ha sin vilja fram, och ban fick mig till att ta på sig kläderna som jag torkat och gjort så rena jag kunde men han låg och sof. (Forts.)