— För mig till er mors hus, och skaffa mig några torra kläder, om ni kan, sade han. Jag skall betala er hederligt för besväret. Jag visste att nyckeln oftast satt i träporten i trädgårdsmuren, och derför gick jag den vägen med honom. I början kunde han knappt gå och det gick för sig bara då han stödde sig på min skullra. Jag fick honom ut genom porten och lemnade den olåst efter mig och litade på att trädgårdsdrängen, som inte såg noga upp med någonting, inte skulle observera det. Jag gick med honom öfver ängarna och fick honom hitåt, så att jag höll oss långt från byn ute på fältet, der ingen lefvande varelse kunde se oss så dags, och så fick jag honom in i rummet dernere, der mor satt och väntade på mig med qvällsvardssmulan. Jag satte den besynnerlige karlen på en stol framför elden, och då först kunde jag rätt se på honom. Jag har aldrig sett någon så illa deran. Han var aldeles betäckt vel grönt slem och gyttja, och händerna voro sönderrifna Jag tog kläderna af honom så godt jag kunde, ty han var ljust likt ett barn i mina händer och satt och stirrade på lelden så hjelplöst som något barn, och då och då suckade han så tungt och djupt att det sag ut som om hans hjert: skulle brista. Det var som om han inte vetat hvar han var som om han hvarken såg eller hörde oss; han satt bara och stirrade rätt framför sig med den stackars afbrutna arme hängande löst vid sidan. Som jag tyckte att han såg mycket dålig ut, ville jag gå efter mr Dawson och sa något derom till mor. Men hu besynnerlig han tyoktes vara till sinnes, såg han då hastig