Göteborgsposten – 13 maj 1863, sida 2

(Insä-ndt). Till bomprosten m. m. P. Wieselgren. Hon är ej mer, den ljufva tiden da Jag satt, din lärjunge, dig när och på De djupa frågor gaf de enkla svaren. Till grusets verld han kommer ej igen, Likt en osägligt älskad barndomsvän Förtidigt mot sitt ursprung återfaren. Fast saknad, dock han ej förlorad är. På hjertats dunkla, vexlande begär Han vaka skall och odla mina sinnen. Och Du, o vördade! som lif den gaf, Af vårens lif hinsidan tidens haf, Din bild försköne mina ungdomsminnen! Ej under att jag bär den i mitt bröst: Mig gjorde du bekant med Den, hvars röst År sorl af fridens, salighetens brunnar; Till vän med Honom, som i stjernans ljus, I blommans doft, dess prakt, i flodens brus, Ja, i min själ Allkärleken förkunnar. O, när en gång med minnets land bakom, Framför mig strålar hoppets helgedom Med korsets stjernbild sjelf till altarprydnad. Du teckne opp, ock der, mitt ringa namn Till altarhvilan i hans ljufva famn För här besvuren hållen tro och lydnad! Till dess farväl, du ljusets riddersman! Haf tack för dessa välljud du slog an På hjertats luta, dit du himlen förde. Ack, visst är det, ej finns en sträng på den, Som icke lydt din makt, ej länge än Skall dallra från den tid du den berörde. Farväl? 0 nej! så länge fridens gård Genljuda får utaf din själs ackord — De rika källsprång hvaraf anden näres — Magnetiskt lärjungen till mästarn förs, Att girigt lära än af det, som hörs, Att tacksamt njuta än af det, som läres. —y—m.