Göteborgsposten – 12 maj 1863, sida 2

— Marks, sade han, jag säger er ännu en gång, att ni ej skall bry er om att plåga er med den saken. Jag gör er inga frågor, jag önskar icke höra något. — Men om det vore jag, som ville säga er något, ropade Lukas med feberaktig kraft, om jag känner att jag inte kan dö med en bemlighet på mitt hjerta och bedt er komma hit för att få säga er den. Tänk er det, så tänker ni rena sanningen. Jag skulle hellre brunnit upp lefvande än jag sagt henne det — han uttalade dessa ord mellan tänderna med ett argt uttryck — förr skulle jag låtit bränna upp mig lefvande. Jag lät henne betala för sina förnäma, oförskämda fasoner, jag lät honne betala för sina miner och manårer. Jag sade henne aldrig något — aldrig, aldrig. Hon var i mitt våld, och jag släppte henne inte, jag hade min hemlighet och förtjente på den. Det var ingen skymf mot mig, som jag inte tvang henne betala tjuge gånger. — Marks, Marks, lugna er för himlens skull, sade Robert allvarligt; hvad talar ni om? Hvad är det, som ni kunde sagt? — Det skall ni få veta, svarade Lukas, torkande sina torra läppar. Våt mig få något att dricka, mor. Gumman slog en kylande dryck i muggen och gick med den till sin son. Han drack den ifrigt, som om han insåg att han måste under de stunder han ännu hade att lefva kappas med den obarmhertige snabblöparen Tiden. — Blif qvar der I är, sade han till sin mor i det han pekade på stolen vid sängfötterna.