Göteborgsposten – 12 maj 1863, sida 2

— Hvad står på, käre Lukas? frågade hon vänligt. Det är ännu inte tid att ta in medikamentet. Mr Dawson sa alt du inte skulle ha det förrän två timmar efter det han gick och det är inte mer än en timma sen. — Hvem har sagt att jag ville ha medikamentet? ropade mr Marks otåligt. Jag ville fråga er en ting. Minns I den sjunde september i fjor? Robert blef bestört och stirrade på den sjuke. Hvarför återkom han till det förbjudna ämnet? Hvarföre ville ban erinra om den dåg, då Georg blifvit mördad? Gumman skakade pä hufvudet i me vetande af sin minnesslohet. — Bevars, Lukas, sade hon, bur kan du fråga mig något sådant? Jag har haft ett uselt minne de sista åtta eller nio åren, och jag har aldrig i mitt lif haft reda på dagarne i månaden eller något sådant der. Hur kan en stackars arbetsqvinna komma ihåg sådant? Lukas Marks ryckte otåligt på axlarna. — I är den rätta att göra hvad man ber er om, sade han vresigt. Bad jag er inte att komma väl ihåg den dagen. Sad jag er inte att den tid kunde komma, då ni blefve stämd att vittna om det och ta det på er bibeled. Sa jag er inte allt det, mor? Gumman skakade på hufvudet i sin förlägenhet. — Om du säger det, tviflar jag inte på att du sa detta sade hon med ett inställsamt leende, men jag kan icke minnas det, söte min vän! Jag har haft ett uselt minne dessa sista nio åren, tillade hon, idet hon vände sig till Robert Audley, och jag är en ömklig stackare. Mr Audley lade handen på den sjukes arm.