Göteborgsposten – 11 maj 1863, sida 2

Lukas matta och rossliga röst hördes nu från den lilla kammaren; han frägade häftigt när tösen skulle ha snackat ut. Phoebe lade fingret på munnen och förde mr Åudley tillbaka till sjukrummet. — Du får inte vara inne, sade mr Marks i bestämd. ton, när hans hustru åter kom in, du får inte vara här; det behöfs inte att du hör hvad jag har att säga. Jag vill bara tala med mr Audley, och jag vill vara ensam med honom, utan att du snor omkring och lyss vid dörren. Hör du inte, gå din väg ner och tag mor med dig — nej, mor kan stanna, för jag behöfver henne snart. Den ejukes matta hand pekade på dörren, och hans hustru gick ut utan minsta invåndning. — Jag vill icke böra något, Lukas, men jag hoppas att du icke säger något ondt om den, som varit god och frikostig mot dig. — Jag säger hvad som faller mig in, svarade mr Marks argt, och jag tänker inte låta kommendera mig af dig. Du är ingen prest, så vidt jag vet, och ingen jurist heller. Värden på Castle Inn hade icke omvändts i moraliskt hänseende af sina sotsängslidanden, huru plågsamma och plötsliga de än varit. Kanhända kämpade en matt stråle af I det ljus, som varit fjerran från hans förflutna lif, svagt mot det okunnighetens mörker, som omtöcknade hans själ. Kanske en med harm och missnöje blandad ånger dref honom att göra ett klumpigt försök att godtgöra sin lefnads dryckenskap, sjelfviskhet och elakhet. Vare härmed hur som helst, så torkade han sina hvita läppar och riktade sina