Göteborgsposten – 11 maj 1863, sida 2

Robert spratt till vid häntydningen på sin döda vän. — Jag har bört att ni höll grufligt wycket af den der mr Talboys. — Ja, det gjorde jag, svarade Robert nägot otäligt, det var min synnerligen goda vän. — Jag har hört tjenstefolket på slottet säga hur nära ni tog af er att ni inte kunna finna honom. Jag har hört värden på Solen säga hur utom er ni var, när ni först saknade honom. — Åom de begge herrarne varit bröder, sade värden, Åsä kunde vår herre, han mente er, sir, inte ha varit mera utom sig, när han saknade den andre. — Ja, jag vet, jag vet, sade Robert, var god och tala icke mer derom; jag kan icke uttrycka huru mycket detta ämne plågar mig. Skulle han då alltid förföljas af sin obegrafne väns vålnad? Han hade kommit hit för att trösta den sjuke mannen, och äfven här förföljdes han af den oblidkade skuggan — äfven här erinrades han om det brott, som fördystrat hans lif. (Forts.)