Göteborgsposten – 11 maj 1863, sida 1

annan fruktansvärdare gåst sväfvade omkring rummet och ville slippa in. Phoebe Marks satt vid sängfötterna, och hennes ögon voro fästade på hennes mans ansigte icke med något krdelas ömt uttryck i deras matta glans utan med en lislig ångest, sou röjde att det var mera sjelfva dödens annalkande hon fruktade än förlusten af sin make. Den gamla qvinnan sysslade vid kaminen, värmde linne och lagade något slags gröt, som patienten, enligt all sannolikhet, aldrig skulle förtära. Den sjuke låg med hufvudet på en hög dynor, hans. grofva ansigte var dödsblekt, och hans händer irrade oroligt fram och tillbaka på täcket. Phoebe hade läst högt för honom ur ett öppet Nya Testamente som låg på bordet vid sängen bland medikamentsflaskor. Allt i rummet bar snygghetens och ordningens prägel och vittnade om den ordentlighet, som alltid utmärkt Phoebe. Den unga qvinnan steg upp, då Robert kom in, och gick emot honom. — Låt mig få tala litet med er, sir, innan ni talar med Lukas, hviskade hon ifrigt. Var så god och låt mig tala med er först. — Hvad säger tösen? morrade den sjuke så att orden dogo hest på hans läppar. Han visade ett slags matt arghet, oaktadt sin svaghet. Döden började redan glasera hans ögon, men de voro dock ännu fästade på Phoebe med ett lifligt uttryck af missnöje. — Hvarför står hon der? sade han. Jag tål inte att hon har nåen maskopi eller några konster för sig mot mig. Jag vill sjelf tala med mr Audley; och hvad jag har gjort