Göteborgsposten – 11 maj 1863, sida 1

vill jag sjelf svara för. Om jag har gjort något rasande, sä vill jag försöka hjelpa oppet. Hvad säger hon der? — Hon säger ingenting, söte min vän, svarade gumman, i det hon närmade sig sin son, som äfven nu, då sjukdomen gjort honom intressantare än vanligt, icke tycktes göra skäl för smeknamnet. — Hon säger bara herren hur dålig du varit, mitt hjertegryn. — IUvad jag vill säga honom vill jag sjelf säga honom, kan J väl veta, morrade mr Marks, jag skulle min själ inte säga honom et, om det inte vore för hvad han gjorde mig härom natten. — Det förstås, söte min vän, svarade gumman i en blidkande ton. Hennes förstånd var inskränkt och hon egnade icke mer uppmärksamhet åt sin sons ifriga ord nu än hon förut egnat åt hvad han yttrat i feberyrseln. IIan hade yrat förfärligt och sagt att han släpats hela mil genom brinnande tegel och murbruk och störtats ner i brunnar och ryckts upp ur djupa afgrunder af en hand, som höll honom i håret, och hängts i luften af jättehänder som kommo fram ur skyarna för att rycka honom från jorden och kasta honom uti tomma rymden, jemte mångn andra galna farhågor och inbillningar, som rörde sig i hans förvirrade hjerna. Phoebe Marks hade dragit mr Audley ur rummet på den lilla svalen. Den var blott tre qvadratfot, men den tillät två personer stå bredvid hvarandra, utan att de stötte hvarandra mot de hvitmenade väggarne eller baklänges utför trappan.