Göteborgsposten – 9 maj 1863, sida 5

upplifv:s. Den dåvarande regeringen uppbjud allt för alt insätta Longehamps i dess gamla glans, och det blef också snart åter en samlingsplats för den moderna verlden i Paris. Äfven under första kejsardömet och restaurationen förblef det en sak af högsta mode alt ej försumma promenaderna till Longchamps. Men sedan 1830 och isynnerhet efter 1818 har det g: anda kle-wet allt mer och mer förlorat sin dragningskraft, ehuruväl promenaderna dit på de nämnda dagarne al gammal sed ännu sortgä. Den wilettprakt som på denna promenad under kancien regime utvecklades, kan man väl ännu ha tillfälle inkttaga i våra dagar, men den blitver år efter år allt mera öfverdrifven och tvetydig. Aldrig kan man få en eklatantare illustration till det gamla ordspråket skenet bedrager än i den file som under de sista dagarne af fastlagen drar fram ötver den gamla promenadplatsen. En landau kommer i full fart, på vagnsdörrarne vapen med grellig krona, betjenter både fram och bak med guldsmidda livröor, ett par hästar, som man vore färdig svära på kommit från kejsarens eget stall. I vagnen sitta damer, klädda som furstinnor. Alldeles förbländad blifver man stående ett ögonblick, frågande, hvad det är för grefvinnor. Din granne, en parisare pur sang ser på dig med ett leende. Grefvinnor! menar han; man ser min herre att ni ej länge måtte ha varit i Paris, annars skulle ni veta att en af de der båda damerna är börsmagnaten N. N:s mätress. Men Longehamps har äfven en annan betydelse; det är der som parisarne, så att säga, inviga våren. Från de stora salongerna med de kolossala ljuskronorna och de rikt smyckade väggarne drager det njutningslystna Paris om söndagarne ut till de Terpsikores och andra gudinnors tempel, som spekulanter låtit uppföra under fri himmel i närheten af fästningsverken. På sista askonsdagens promenad syntes damerna med förkärlek hafva valt violetta och himmelsblå toiletter, kanhända för att dermed vilja ha uttryckt mera sympati för troheten än eljest.