skrift åt en trädgårdsmästare som i åratal å den gamle teaterhabitutens vägnur åt de sleste aktörer och aktriser i Berlin ölverlenmade en bomsterbukett på deras respektive södelsedagar. Detta var den enda onödiga utgilli den gamle tillät sig. På så sätt gick han på teatern i mer iän 50 år och följde med lika intresse den sista representationen som den första; han hade sett Friskytten mer än 100 gånger, Jungfrun af Orleans öfver 80, Hamlet några och 80. Ilan hade varit närvarande vid den berömda Krelingers debut i Ifflands Iagestolzen och Devrients sista uppträdande; han hade sett hela generationer al konstnärer begrafvas och nya slägten uppblomstra, han hade sett tyska teatern i sin högsta glans och sitt högsta förfall. Ingen teater var så ringa att han ej besökte den, ingen pjes så tarflig att han ej skulle se den. Man fann honom i Kgl. Teatern gråtande vid Shakspeares sorgspel och på förstadsteatrarne af 3:dje och 4:de ordningarne skrattande åt Salingres och Jacobsons farcer. — Med en rikare skatt at teatraliska erinringar har sällan någon gått hädan än den gamle hr Reise, med hvilken Berlin på samma gång förlorat ett af sina största originaler.