En teaterrurm. I Berlin har helt nyss en person aflidit, hvilken under en hel mansålder varit känd af hela staden. Son af en förmögen köpman hade hr Riese, så var mannens namn, sedan sin tidigaste ungdom, blott känt en lycka på jorden — att bevista spektaklen. Han var född 1788 och hade allt sedan 1806 oafbrutit tillbragt sitt lif i och för teatern. Sålänge man mindes tillbaka hade man hvarje afton, än i den ena än i den andra teatersalongen sett den gamle herrn med de silfverhvita lockarne och det godmodiga harmlösa leendet. Teatern var hans allt, den ersatte honom både hem, familj och vänner. Det måtte regna eller storma, åska eller hagla, på bestämd tid satt hr Riese på sin plats å parketten. Han läste ingenting annat än teaterpjeser och affischer, dem han sorgfälligt samlade och bevarade. Genom försäljandet af en intressant samling gamla affischer till den bekante Meyerbeers broder, hade han förskaffat sig en liten lifränta, som var nog för hans enkla behof. Han kände ingen annan sysselsättning än teatern och hvad dertill hörde. Sedan 50 år tillbaka förde han anteckningsbok öfver alla de representationer han öfvervarit, öfver rollbesättningen m. m. af hvart enda stycke han sett äfvensom de förändringar som sedan kunde ha vidtagits med desamma. Han var en lefvande teaterkrönika. Både direktörer och regissörer rådfrågade honom alltsomoftast och begagnade honom ungefär som man begagnar ett lexikon. Dessa omständigheter och mannens älskvärda bohommie för öfrigt gjorde att han hade fri entråe till alla Berlins teatrar. Han hade varit nära bekant med Iffland, Bethmann, Devrient, Dessoir och andra af de största utmärkteterna, som på sin tid spridde glans öfver Berlins scen. Aldrig glömde han att fira sina savoriters födelsedagar; han hade öfver de förnämsta sceniska artisternas födelsedagar utarbetat en ordentlig kalender, hvaraf han lemnat en at